Min Pappa

Jag känner mig så förtvivlad, maktlös och ledsen men också arg. Så jävla arg (ursäkta språket, men det är min blogg och jag tänker svära så mycket jag vill). Jag är arg på den är vidriga fasansfulla cancern. Varför finns inget botemedel? Varför min pappa? Han är ju min.. Hur ska jag kunna leva utan min pappa?

Han kan inte äta, han vill inte ha.. Man försöker truga i honom, man daltar med det ena än det andra. Köpte 2 st mindre smörgåstårts-smörgåsar åt honom, men han vill inte ha, försöker få i honom näringsdrycker, petade i sig äkta lite polkagris jag hade med i alla fall. Men han äter som en mus. Han kräks och bara sover hela tiden. Och vi kramas, det gör vi och jag pussar på honom hela tiden. Håller om honom och han är så smal. Ringde faktiskt Pallaktiva idag mot pappas vilja.. Pappa är för snäll när dem ringer och säger inte allt. Jag ringde och bad dem sätta näringsdropp på honom och förklarade hur han mår. De kom 30 min senare med dropp och en illamående spruta. Kanske med lite tur så mår han lite bättre i morgon. Jag såg på honom när sköterskan kom att det var en lättnad över att få dropp. Förra gången så blev han bättre.

Jag har varit där hela dagen, jag handlade med mig middag och jag och mamma lagade maten ihop och åt en riktig vällagad middag. Middag som min mamma inte ätit på ett tag. Det är inte kul att äta middag själv eftersom pappa inte kan äta speciellt mycket så det blir något lättlagat till henne.
I morgon ska vi göra en kalops och hoppas med mig att pappa i alla fall kan äta lite.
Nu måste jag sova, har tagit en sömntablett.. Sömnen har varit helt kass i 2 dagar på grund av min smärta i magen och så nu det här men min älskade pappa och Ögonen o huvudet värker.
I morgon åker jag dit igen.. Men måste ladda batterierna lite...

Vi ALLA ÄLSKAR DIG <3<3<3<3<3<3<3<3<3