Morfars begravning och sömnlös

God morgon eller god natt kanske ska man säga!! Vet inte vilket som snart. Vaknade för en 30 min sedan med smärtor. Tagit smärtstillande nu och så får jag se om de ger med sig.
Dricker också latte macchiato så att tabletterna börjar verka fortare. Koffein gör att de snabbare ger verkan.
Höll inte på att komma ur sängen för de gjorde så ont. Var hos min läkare innan begravningen idag för att hämta remissen som jag behöver i morgon (läs idag).. och han gav mig mild lugnande spruta och smärtstillande i spruta eftersom han vet hur förbannat jobbigt jag har haft det med begravningar och de andra skiten. Är så trött på att skriva om min sjukdom/sjukdomar hit och dit. Än mindre prata om dem.. Vilket ger ett automatiskt att man mår bra. Orkar inte förklara för människor jag knappt känner. Hur som helst så måste hela högen trott att jag var full eller något på begravningen. Fast de var jag ju inte utan bara väldigt trött.

Här är en bild på "Moffas" kista och bilden nedanför är blommorna vi hade. Jag körde lite i påsktema eftersom de är ju påsk tider nu. Den vita tussen är en lurvig kyckling. Lägger ut fler bilder på "Moffas" begravning i morgon. Tänker på dig morfar. Blev även mycket tankar på älskade "pappa". Ni tar väl god hand om vara där uppe nu..

Nä, jag måste försöka lägga mig o sova lite till, ska köra mamma i morgon. Hon har fått lägenhet och måste lämna in en del papper. Och ja jag till provtagningen i morgonbitti.

Sov så gott ni som kan.. =)

Snart första advent

Hej alla!!
Hur har ni det?
Vi närmar oss första advent och allt julpynt ska upp. Ja här ska allt vara pyntat till första advent, här väntas inte med någonting. Jo, granen kommer in runt tredje advent.
Inför advent är det ju liksom inte bara att slänga upp tomtar, stakar och julgardinerna.. Nej, nej.. Det ska ju städas i vart enda hörn också och det ska göras lussekatter och pepparkakor, samt ska det stressas utav bara helvete också. Ja, de är det som kallas för julstress. Jag måste hitta på en adventskalender till bloggen med.. eller? hm, jag får se om jag kommer på något.
Har i alla tider haft paketkalender till barnen men i år stuntar jag i det för jag pallar inte att springa runt på stan som en yr tomtenisse och leta efter 72 st lagom stora saker till denna kalender. Nej, i år blir det färdiga kalendrar. Detta känns jättetaskigt men nyopererad som jag är så funkar det inte.
Jag fattar inte ens hur jag ska palla med att få upp allt pynt, städa och baka inför första advent. Vet inte riktigt hur jag ska hitta kraften, orken och lusten. Jag som älskar första advent och julen.. Men i år, i år skulle jag helst av allt bara vilja skita i julen. Julen blir ändå inte som förr, den kommer vara sorgsen och nedstämd. Varje år, från år till år har vi firat julen med pappa och mamma, farmor och farfar, men nu är två älskvärda personer borta. De kommer aldrig mer att bli som förr, aldrig mer...

Dagen till ära så kom Johanna och hälsade på mig med Rasmus. Var ett tag sen som man bara satt ner och babbla, och OJ vad jag missat.. eller har jag inte lyssnat? Hur som helst så är jag jätteglad för din skull Johanna. Så skönt att det löser sig för någon. Det glädjer mig faktiskt. Så himla kul <3

Sedan har dagen mest bara varit att ligga i soffan och spelat "Wordfeud". Spelar ni detta på mobilen? Adda mig om ni vill roa mig en stund på mitt aliasnamn lotte-gryn.
I natt har jag legat vaken på grund av att det började göra ont på höger sida om operationsärret. Och under dagen har jag fått värre ont än vad jag hade under natten. Får väl en vaken natt igen. I morgon måste jag söka läkarvård faktiskt eftersom detta känns inte bra eller ok för fem öre. Under kvällen blev jag helt skakig i benen och de kändes en aningen läskigt. Nä, sjukhuset i morgon blir det. Ska först vända mig till avd som jag låg på, de sa att jag kunde komma dit om jag skulle må sämre. Visst de har gått 2 veckor men ändå.. Annars får jag väl vackert sätta mig på akuten, ja så illa känns det här.
Mitt i allt så denna förbannade ångest över svaren.. I natt vandrade tankarna.. Man tänkte och planerade lite inför framtiden och så dyker de onda tankarna upp och sänker en till botten. Och inte nog med det så var jag in på internet och läste.. Varför gjorde jag det?? Varför, varför, varför? Ännu mera ångest bara. Jag måste sluta tänka och oroa mig, hur det nu ska gå till.. Måste för det är ju snart första advent och mina barns förväntningar inför julen.

Nu ska jag ta och få i mig den här yoghurten och sedan ta kvällsrundan med Trassel.
God Natt!

Förbereda mig på det absolut värsta, men hoppas på det absolut bästa.

Min glamorösa dag har bestått mest utav att ligga på soffan äta choklad och folk som serverar mig det jag vill ha.. Ett riktigt lyxliv. Haha, jo tänk om det vore så. Nej, här får man mest klara sig själv.
Har mått dåligt i ett par dagar. Feber, ont i magen, yrsel, illamående, kallsvettningar så fort man rör på sig och en allmän svaghet i kroppen. Helt slut är jag och de är jag både fysiskt som psykiskt. Hela detta år 2011 har varit ett år som jag inte önskar någon ska behöva uppleva. Hela familjen har haft det tungt. Tänker nu på barnen som har mist både sin farfar och morfar under detta år. De har varit tuff resa för dem att se hur deras farfar och morfar tynade bort. De har varit oroliga över mig och hur jag mår när jag blir ledsen och de blir oroliga för alla mina operationer. Ne, detta år alltså..

Var till läkaren idag pga att jag känt mig risig. Fick igen återberättat om vad de gjort under operationen och vad de funnit.
Jag har väl alltid haft problem med avföringen, ömsom hård och ömsom mjuk, dock mest hård. Redan för 1 ½ år sedan hittade de polyper i min tarm. Dessa togs bort och visade sig vara ofarliga.
Under tiden som min älskade far blev sämre i sin cancer och behövde oss dygnet runt så glömde jag av mig själv. Jag fick i första omgången i september fruktansvärda smärtor pga att jag då inte kunnat göra toabesök på 9-10 dagar. Tog på eget bevåg ett klyxlavemang och åt maxdoserna på morfinet för att slippa känna smärtan. Jag körde på och hjälpte pappa och mamma med allt som gick att hjälpa. Och när man har fullt upp psykiskt på grund av sorg så tänker du inte på din egen hälsa. Jag glömde den i vilket fall som helst.
När pappa lämnat oss så var sorgen den som åt upp alla tankar på att något är fel här.
Jag fick svåra smärtor, och jag räknade ut att jag hade inte varit på toa på 15 dagar. 15 dagar är lång tid. Jag körde om klyxlavemanget och köpte även toilaxtabletter som ska starta upp magen. Nog startade det upp magen, men inte på de viset jag hade hoppats på. Jag fick så svåra smärtor, som tarmvred och detta kom och gick som i kramper (fruktansvärda kramper). Detta eskalerade och jag började må illa och kräktes också och blödningar från tarmen har jag haft till och från sedan ett år. Till slut pratade jag med min läkare och han trodde jag fått tarmvred och ville starta upp en operation fortast möjligast. Planerna var att operationen skulle vara i januari nångång.

Men nu gick det inte att vänta på att jag skulle få återhämta mig i sorgen av pappa.
Gjorde innan en skiktröntgen och där hittade de ett stopp och därför tror de att det var ett tarmvred och sammanväxningar.
Som jag berättade tidigare så gick de igenom tjock och tunntarmen cm för cm. De lossade sammanväxningar som var så mycket utav. Enligt läkarena så hade de aldrig sett så otroligt mycket sammanväxningar. Det var så mycket och tarmarna satt fast i varann och så hade även tarmpaketet vuxit fast uppåt mot bukväggen. Tarmarna hade typ fastat för långt upp mot bukväggen.
I tunntarmarna hittade det en knöl som de inte hade sett på tarmarna från röntgen. Men knölen låg inte i tarmen utan utanför och så hade tarmarna tvinnat sig runt den här knölen. Detta är vad de tror som gjort att jag är hård i magen och inte kan gå på toa. Jag har opererat bort så mycker cystor och cystorna är mjuka enligt läkarna. Den här knölen är hård. De var 2 kirurger och 1 gynläkare med på operationen och ingen av dem kunde uttala sig om denna knöl skulle vara godartad eller elakartad och det är inget liknande cystor jag har haft förut. I detta område var de tvungna att ta bort 12 cm av tarmen.

Frågade läkaren idag om vad han trodde, om de är elakartat eller inte. Han var tyst ett tag och sedan svara han nej. Nej, han kunde inte ge mig ett hopp om att de inte kunde vara något.
Fråga även om hur lång tid jag kommer få vänta innan jag får svar, ca 30 dagar. 30 dagar ska jag gå med denna ångest. Jag försöker slå bort tankarna på cancer och jag försöker intala mig att det är nog bra.. Försöker vara normal inför familjen och inte visa hur jag känner.. Meeen jag kommer på mig själv att sitta och titta på Marcuz eller någon annan av barnen och tänka.. Får jag se dem växa upp? Åhh, så kommer jag på mig själv vad jag tänker på. Denna ångest kommer jag gå med i hela 30 dagar. FAN!!!!
Samtidigt så tänker jag att pappa gick ju precis bort i cancer och inte kan väl livet vara så orättvist att även jag ska få cancer nu? Nej, visst kan de inte vara så..
Nåja om 30 dagar får jag veta.. Jag får förbereda på det absolut värsta och hoppas på det bästa.

Hade en infektion och fick 2 st olika sorters antibiotika... Suck! En infektion alltså och därför mår jag rätt så risigt..

Nu ska jag ta mina smärtstillande tab inför natten och fick även insomningstab pågrund av att smärtor och tankar kring hela mitt liv håller mig vaken.. Undrar om jag kommer hitta vägen tillbaka, just nu känns den rätt kurvig.
Nä, nu ska tänderna borstas och jag hoppas er alla en hel natts god sömn <3

Ångest

Nu är klockan 00.00 enligt min klocka här på datorn. Äter cornflakes med mjölk. Detta är min huvudföda de 3 sista månaderna. Nästan det enda jag kan äta utan att få kramper i magen. Efter denna skål med cornflakes så ska jag hinka en mugg med kaffe och därefter börja min fasta. Måste ta bort nagellacket också och smycken.
Alltså ångesten börjar krypa på mer och mer. Inatt så sov jag inte mer än ett par timmar eftersom tankarna var hos pappa och operation. Jag har en sån ångest och tror fasiken inte jag kommer vakna upp ur den där narkosen. Nog för att jag ofta har en liten orokänsla inför operationerna, men detta är inte som de andra. Sedan så gör det att allt blir hundra gånger jobbigare pga omständigheterna runt omkring.
Jag måste bara säga att jag saknar min pappa så något otroligt. Det gör ont. Min egen Gerte-Gryn <3

Nu ska jag dricka mitt kaffe framför tv:n och mysa med kärleken som kom hem från Österike idag, mitt älskade hjärta, vad hade jag gjort utan just DU?
Fick en present av mitt hjärta också.. Tack sötis!!

Under dagen idag har jag städat, slumrat ett tag och mest fördrivit tiden med att vänta på er.. mina älsklingar.. Familjen är bäst.
Här kommer en bild på min bebis Trassel som verkligen älskar mina nya tofflor som jag ska ha till sjukhuset..

Söt liten kille va? hehe..
Och så fick jag för mig att göra en egen liten höst blomgrupp, som jag ställt på bordet... Fint va?

God Natt med er!!

Vet inte när jag får orken att skriva igen efter operationen.

I 4-5 timmar beräknar dom att operationen ska ta... Ångest!!!

Ja Sov Gott då!

Svensson Svensson

Trötta jag gör mig hörd här i bloggen igen. Ja, tyvärr är det helt värdelöst att sova. Det fungerar inte med smärtor som går från revbenen och ner till höften på högra sidan. Det gör förjävla ont helt enkelt. Sedan har dagen varit kass också för jag har bara varit så ledsen idag. Saknar min älskade pappa så mycket. Även om jag är "dotter" så har jag rätt att sörja stort, för de finns ingen mätsticka i sånt. Jag saknar mina älsklingar också som är i Österike och åker skidor.

Får inte glöma bort att åka till sjukan och lämna ett blodprov, ett blodprov som max får vara fyra dagar gammalt. Med det blodprovet beställer de hem blod. Konstigt de där, man byter väl inte blodgrupp bara så där? Men på fredag måste jag lämna det.

Sitter i vardagsrummets "divan" soffan, nyduschad med min "Björneoverall" på mig och tittar på tv:n lite smått och är trött men fösligt ont och mår jätteilla. Tog en illamåendetablett, så de släpper förhoppningsvis snart.
Ikväll tog jag de två hemmavarande barnen och åkte till Heron City och gick på bio. Vi såg på "Svensson Svensson". De första 20 minuterna så somnade jag bara..haha.. Båda kidsen satt och försökte väcka mig och de lyckades och jag måste säga att resterande av filmen var jättebra. Mycket skratt.

Sonen med Nalle Puh och gänget..

Fonus

Onsdag redan, dagarna går fort och själv är man slut. Är så förbaskat trött så det gör ont i kroppen. Det är så mycket att tänka på runt omkring pappas begravning.
Det är någonting varje dag, tycker jag lever i bilen. Fast nu kan jag inte leva idan för den startade inte när jag skulle åka hem. Fick låna Pappas bil. Suck!

Sov över hemma hos mamma inatt. Igår kväll satt vi och knepa ihop vår egen dödsannons för pappa. Tycker vi fick ihop den riktigt bra. Den kommer i Södertäljes Länstidning den 3 oktober.
Idag var vi på Fonus besöket. Det var rysligt jobbigt och mycket ångest. Min rädsla för döden spelar in. Men tack och lov att Mamma och jag har pratat och kommit överens hemma. Som tex kistans färg mm..
Det var rysligt jobbigt att titta ut en kista och urnan. Jag vet ju att där i kistan kommer min Pappa att ligga och när de kommer till urnan så är det bara aska kvar.. Bara den tanken på att Pappa ligger i på bårhuset nu är jätteläskigt. Och jag tycker synd om honom att han ligger i ett trångt utrymme och det är kallt och becksvart där inne. Pappa som är så frusen av sig, ligger nu där iskall och framför allt ensam. Jag har verkligen svårt att tänka på att hans skulle vara någon annanstans som alla säger och kroppen hans är bara ett skal. Jag skulle verkligen vilja tänka så men de går inte. Men nu är begravningsdag fastställd till den 21 oktober klockan 13.00 i Turinge Kyrka.

Därefter har dagen fortsatt med tråkiga saker. Mitt hår blev inget bra och måste fixas till i morgon. Sedan får jag ett samtal att Billy gjort dumheter i skolan. Strax efter ringer Nettan o säger att hon skulle till sjukhuset för att hon hade varit med om en trafikolycka. Då kom tårarna och paniken som legat och pyrt redan klockan 06.00 i morse. Sedan startade inte min bil och därefter har jag blivit telefon terroriserad men inte orkat ta emot dessa samtal, för de tar bara så min energi som jag knappt har ändå.
Vi var på barnens farfars gravplats ikväll. Farfar Topi skulle ha blivit 70 år idag om han levt. Vi var dit med blommor i höstens färger, ett ljus, ett kort och Marcuz la dit en liten sten där det står "älskade farfar" på och det blev så fint. Vi saknar dig farfar <3

Märkte att jag gått ner 4 kg på en vecka, kanske inte så konstigt heller för den delen. Mat är väl de sista man tänker på, det blir mest kaffe man fyller på magen med. Matlusten är borta och istället finns bara en stark oro där i magtrakten som kallas för magkatarr. Hela dagen idag ahr jag fått tagit lugnande tabletter för att ens orka med den här dagen.

Utav Fonus fick jag en bok till barnen som har titeln "Hej Då, Farmor. Boken Hej då, farmor (Interterras Publications) vänder sig till barn från förskoleåldern och uppåt. Och till de vuxna runt omkring dem.Det är en tröstebok som i underfundiga och livsbejakande teckningar och text och med öppna sinnen går in i barnets funderingar kring det ofattbara - att en älskad människa plötsligt inte längre finns. Marcuz läste den och grät tillsammans med storasyster Julia som tröstade. 

Mamma och jag fick en fin ljusstacke för värmeljus och formen som ett hjärta från Fonus och så fick vi en varsin liten bok "ord till tröst" med små verser och dikter.

Nu är det läggdags och Sov Gott alla Fina <3