Deppig

Här kommer ett inlägg utöver det vanliga. Idag skulle jag kunna skjuta mig själv i foten utan att det gjorde mig det minsta. Jag skulle kunna ta varenda en som ens nämner JUL i en viskning, jag skulle kunna kasta sten på alla som är muntra och frågar om hur jag mår och jag skulle kunna strypa varenda brud som pratar om kärleksdrabbel, barn, mode och shopping.

Jag tror jag börjar halvdeprimerad. Allt bottnar i allt här hemma. Såklart. Det är sjukt mycket att göra, det har jag redan berättat för er. Eller egentligen är det inte så mycket, det är bara när man ser på den där månadsplaneringen det känns som om det är mycket. När man har allt där. Svart på vitt. Den där månaden känns som om den är nu - just nu! Jag måste göra allt och det nu! NU! NU! NU! Det är det enda jag tänker på.
Men ändå så är det inte bara mängden att göra som påverkar mig så mycket, det hade jag mer eller mindre räknat med. Utan det är situationen. Vad som händer precis nu och vad som nyss hänt.

Jag kommer ingenstans. Jag står bara still. Det är mycket som jag vill få klart idag! Tjugoen dagar kvar till jul som ger mig skuldkänslor för precis allt jag gör. Jag har inte ens städat och pyntat klart än och jag känner mig skyldig om jag inte slavar för familjens välmående. Jag kan inte titta på TV - det är fel. Jag kan inte gå ut och gå - det är fel. Jag kan inte blogga - det är fel.

Låt mig börja vara Lotta för det är det jag vill. Eller ge mig en käftsmäll så att jag lär mig tagga ned. Vad som helst. Tips, goda råd, ett handtag, vad fan som helst. Jag har ingen lust till något.