Vansinnesfärd ala Lotta.

Idag tog en gammal vän och jag våra barnasinnen till fånga och stegade modslystet runt på stan.

Första biten gick ganska bra, bara lite snö innanför jackan typ. Men när jag landat med ansiktet i snön en och två gånger i mina febrila försök att pulsa och ploga mig upp igen, var jag inte längre säker på om det var den bästa idén att vara med den här vännen. Ja detta är även samma människa som kastar mina gardiner..

Iallafall fick jag snö i munnen, innanför jackan och i skorna. Upp igen. Och samma repertoar. Modet började tryta när vännen bara står och garvar istället för att hjälpa mig. Även förbipasserande vänliga männskor stannar upp och frågar om jag behöver hjälp. (jag kanske skulle hade nöjt mig med att sitta kvar i bilen)

Vännen fick tillslut några övernaturliga krafter och typ drog upp mig för den typ ISIG snön.

Jag utan vantar och med en fast övertygelse om att mina fingrar skulle GÅ AV kämpade med gråten och dödsångesten var nu mycket nära. Snö innanför trosorna. Återigen - inga vantar. Jag kunde knappt andas och var alldeles köldskadad och bävade för hemfärden men stunden var tvungen att komma. Nu snackar vi 5 km livsfarlig resa. Min hjärna var såpass nedkyld att jag inte orkade reflektera över hur många ben jag faktiskt kunde bryta utan förlitade mig helt på den här vännen.

När vi väl kom hem satt vi mest där, illamående, högröda i ansiktet och jag fortfarande inte helt övertygad om huruvida jag var vid liv eller inte.

Minns faktiskt inte riktigt hur det var.