Oro som växer

Dags för mig snart att åka hem till mamma och träffa prästen. Känns tungt. Funderingarna snurrar runt för mig om vad min läkare sa igår. Att det skulle vara så pass allvarligt som det tydligen är har jag faktiskt inte tagit in i skallen innan. Man tänker jaja.. Men nu verkar poletten rinna ner och jag börjar fatta att det är riktigt allvarligt och jag leker en aning med livet som insatts. Herregud, nu känner jag orolig över det också.
Nu är jag inskriven i en vårdplanering i vilket fall som helst. Operationen vill  de få in ganska snart efter min Pappas begravning. Hur i helsike kan livet vara så här? Hela året har bara varit ett ända stort elände och kaos. Och jag är så trött hela tiden.. Hinner bara inte riktigt med längre och orkar inte ta in allt.. Känns som jag skärmar av och går i ett vakuum.

Nehej, ni nu har ni fått höra min klagosång en gång till. Ska nu ut till prästen, därefter förbi Johanna om hon är hemma och sitt ner till Fonus och lämna in en del saker och fixa med korset. Sedan ska barnen till tandläkaren. Middag ska med funderas ut och tillagas..
Vill ingenting av det där, vill trycka ner huvudet i kudden och bara få gråta ut och vara för mig själv. Hinner inte sånt..
Suck!!!

Bye Bye och ha en gullig dag på er..