Toivos Urnsättning

Dagen har förflutit framåt i ganska snabb fart. Men det har varit en ganska tung dag med. Imorse var det nämnligen urnsättning. Personligen tycker jag att det är läskigt och allmänt psykiskt jobbigt med begravningar. Man vet ju att i urnan ligger det aska av en människa och till råga på allt så får man bära urnan själv om man vill och hissa ner urnan i ett hål rakt ner i marken. Sedan lämnas den bara där och när man gått iväg så fyller de på med jord över urnan.
Jag får sådana obehagliga tankar runt en begravning, jag tycker inte alls att det är speciellt vackert egentligen. Självklart är blommor vackra och fina men inte så, inte alls. Det känns som att man bara säger mors och hej, och kastar ner en i jorden bland mörker, maskar och andra otrevliga kryp. Är det tacken för den fina människa du är liksom? Tänker på Toivo och tycker synd om honom som ligger där under jord helt själv. Det är nästan så att jag tror de blir levande begravda. Jag vet ju att det självfallet inte är så, men de är nog ensamheten, kylan där djupt nere i jorden och tystnaden. Det känns som man har övergett sina nära och kära som har lämnat jordelivet med att helt iskallt bara gräva ner dem under jord.

Och vad menar prästen med "av jord är du kommen och av jord ska du åter bördas"
Du har väl inte kommit till som en planta från jorden och mognat och blivit en röd fin tomat. För att sedan skrumpla ihop och bli en geggig sörja för att slutligen förmultnas?  Hur skulle de se ut om vi skulle bli till som grönsaker?
Jag vet att mina föräldrar faktiskt måste ha haft sex, åtmindstånde en gång iallafall. Man har ju alltid fått återberättat av sina föräldrar om speciella händelser under småbarnstiden. Och jag har aldrig hört nån av dem berätta om att jag skulle ha plockats som en potatis ur jorden iallafall. Är helt jäkla hundra på det! Inte heller var nån stork inblandad.

Fikat efter en begravning..? Det kan jag faktiskt inte få in i min skalle att vi ens har. Tårta? Tårta har man väl för att man firar något tycker jag. Jag har varit på 3 begravningar i mitt liv och förstår fortfarande inte varför man har fika efteråt då man bara vill hem och få gråta och sörja. Men nähää, då ska vi fika? Jag förstår inte alls hur det kan vara gott med kaffe och tårta de går ju knappt att svälja för den växer ju i munnen och man håller på att spy. Folk beter sig skumt med tycker jag, alla pratar, skrattar som om de firar att sin nära och kära är död. Detta för mig är väldigt konstigt.

Ni kanske tycker att jag har en konstig bild av begravningar. Men jag ska med ha sagt att jag är och har alltid varit rädd för döden och begravningar och kyrkogårdar är skräckinjagande. Kan inte ens trycka ner en sådan där vas ner i jorden för jag får för mig att jag stöter till urnan eller kistan då.
Jag vet ju att så här är ju livet, vi föds och vi dör....

 

Vila i Frid kära "Farfar"