Så här är det

Ska försöka återberätta om vad som har hänt den senaste månaden. Många frågar och det är klart jobbigt att förklara mig om och om igen.
Den 31 januari åkte jag in för en planerad operation för att ta bort vänstra äggstock. Själva operationen gick säkert bra och hade en del olika sorters cystor och sammanväxningar med tarmarna. Själva operationen tog flera timmar pga sammanväxningarna. Två dagar senare fick jag komma hem. Frid och fröjd tyckte jag för nu var det bara läkningen kvar från operationen.
Dagarna gick och jag kände mig bara sjukare och sjukare och dom korta stunder man var vaken så tittade man på tv:n eller tvingade sig till att äta. Smärtan blev värre och värre. Intill snittet så hade en förhårdnad kommit och det gjorde så ont att man inte kunde sitta, gå eller röra sig normalt. Låg i soffan dygnet runt. Det var inget privilegium att ligga och dega i soffan i allafall.

Efter en och en halv vecka sökte jag upp min läkare som tog in mig redan nästa dag. Det var en fredag och han undersökte mig, skrev ut värktabletter och misstänkte att det var en blodutgjutelse och ville att jag kom tillbaka på måndag.Min kära pappa var med mig båda gångerna.
Måndagen den 14 februari kom och jag åkte till sjukhuset igen. Läkaren gjorde sin undersökning och sedan försvann han iväg en stund för att komma tillbaka och tala om att redan på onsdag skulle jag opereras igen.
Jag minns hur tårarna brände och jag mådde inte bra vare sig fysiskt eller psykiskt över att bara tänka på operation.

Iallafall så kom onsdagen, dagen jag kunde ha hoppat över. Var den sista som fick komma upp på operations avd pga att jag räknades som infektionspatient. Så klockan halv fyra sövdes jag. Operationen tog ca 4 timmar. Fick ligga på intensiven halvt nerdrogad den natten. Men fy så ont jag hade.
När de tog bort livmodern för 3 år sedan så gjorde det svin ont. Och den här var likadan.
Dagen efter operation talade min läkare om att det var inte någon blodutgjutelse utan att tarmen hade svullnat upp och en massa svåra sammanväxningar. Sedan pratade han om två röda prickar på tarmen, som jag fick svar på igår vad det var för någonting. Det var skador på tarmarna som de hade tagit bort och sytt. Och så hade jag en infektion.
Var tvungen att ligga inne i 2 dagar så jag fick antibiotika i dropp. På fredagen den 18 januari fick jag komma hem. Åhh, gud så ont det gjorde och fortsatte att göra.

Förra fredagen den 25 januari tvingades jag att åka in akut. Jag ville inte alls, för jag hatar det!
Nåväl, så var jag där och fick en läkare som är helt jävla dum i huvudet.
Under undersökningen gick han på som ett ångvält och frågade mig ett flertal gånger om jag verkligen var säker på att jag inte hade mina äggstockar kvar - Ja, jag är säker för den sista tog de ju bort den 31 januari. Han var dum och oförskämd på flera saker. Som om han inte skulle se det på ultraljudsundersökningen?? Jag ville bara dra därifrån.. Han tryckte ut en ultraljudsbild och jag såg den när den hängde från maskinen. Men han yttrade inte ett skit om bilden.
Blev nerslussad till röntgen och efter det så ner till akuten. Där nere fick jag en ny läkare som enbart la in smärtstillande och tala om att tarmen var svullen. Och att jag skulle träffa min läkare på onsdag veckan efter.

Igår Onsdag så var det läkarbesök hos min läkare. Han gjorde en ultraljudsundersökning och så att jag har en cysta, en cysta?? Helt sjukt att jag fått en cysta.. Iallafall är cystan stor och läkaren sa att det är en ovanlig cysta eftersom den sitter fast i bukväggen. En så kallad bukväggs cysta..?!  Läkaren själv står i huvudbry och förstår inte att jag kunnat få en sådan cysta efter bara 2 veckor efter en operation. Då fanns nämnligen inte den där cystan. Sedan har den där förhårdnaden som de opererade bort för 2 veckor sedan kommit tillbaka och de gör svin ont. Det är alltså tarmen som har svullnat upp igen.
Nu har jag fått 2 olika sorters antibiotika som jag ska ta. Och läkaren sa att cystan måste bort, den som sitter i bukväggen. De hoppas att den går bort av sig själv, men annars kommer det att bli en operation till, men även tarmen måste bli ordning på. Får se om antibiotikan hjälper till där.
Är chockad och nedstämd över beskedet. Undrar bara när jag ska få bli frisk igen??

Alla de här operationerna har börjat kännas både fysiskt så klart men även psykiskt. Det är jäkligt tufft att gå igenom det här. Vart hittar man styrkan tro?

Inte nog med alla egna bekymmer så har vi ju fått en del andra..
Natten mellan 24-25 februari lämnade barnens "Farfar" oss hastigt. Allt gick så fort efter att farfar fick beskedet om att han hade cancer i lungorna och som spritt sig till skelettet, höften och binjurarna. Bara dryga en och en halv vecka senare var han borta. Och vilken sorg här är. Marcuz som står sina farföräldrar närmast mår inte alls bra. Han har tagit det hårt, väldigt hårt. Igår var jag tvungen att prata med en barnpsykolog för att fråga hur man ska göra. Marcuz som stod farfar nära är det helt normalt att hans beteende blir så här. Marcuz ligger mest i soffan, vill inte äta och faller ut i gråt flera gånger om dagen. Det enda man får ut ur honom är "farfar". Enligt barnpsykologen kan han vara så här från en vecka upp till en månad, då han kanske kan börja prata om det. Just nu räcker kärlek som kramar och kel för honom.
Jag lider så med min son, för hur ska man hjälpa och trösta på bästa sätt?? Gud, så ledsamt det bara är. Själv är man ju ledsen och faller i tankar och tusen frågor. Har ju känt farfars-gubben i 20 års tid.

Sen oroar jag mig för min egen pappa som har fått ondare i magen.. Stackars lilla pappa. Försöker att få honom att åka till sjukhuset. Men han vill inte riktigt.. Pappa, pappa du måste kolla detta NU!!

Detta blev långt, så jag avslutar här..
Idag fyller Marcuz år och hoppas vi kan få en bra dag för honom trots allt..

En dag ska jag med bli frisk och då ska jag leva livet ett tag och ta igen allt jag missat nu!!
Syns sen..! Ciao!