Familjen

Inatt har jag knappt kunnat sova alls. Korta blundar har jag fått, så har jag vaknat med ett ryck och en huggande smärta.
Tittade ut på gården nedanför mig. När inte snön yrde omkring mig likt orkanen kring Dorothys hus låg den tjockt på marken.

Världen har aldrig varit tystare än då, det enda som hördes var min dator och mitt kylskåp.

Jag går upp. Dricker lite vatten och tar en värktablett, gungar mot diskbänken.
Väger mina aber i takt.

Tänker på pappa, mamma och barnen. Tänker på när man var själv var barn och hur lätt att var då. Jag minns min barndom med ett leende, alla mina barndomsvänner, gatan där vi bodde och alla mina smultronställen. Jag minns alla husvagnssemestrar med föräldrarna, minns hur roligt det var, semesterpengarna man fick av pappa, alla kusinerna man busade med, pappas roliga galenskaper, pappa som är så händig, mamma som lagar så god mat. Skratt. Havet. Tryggheten. Att hälsa på mormor och morfar, ha timtals långa - livsviktiga, näringsberikande - konversationer med pappa och mamma.
Jag har haft en fin och nära relation till mina föräldrar - Jag älskar dom så kopiöst mycket.
Tänker på hur mycket jag vill krama om dem just nu och säga att jag älskar dem och att jag är så tacksam att jag har just dem till föräldrar. Min allra största trygghet.

Senaste tiden har jag varit som ett öppet sår och inåtvänd som jag blir.
Allt har helt enkelt kastats omkull. Jag har gråtit över pappa, mamma och barnen, en rädsla har bitit sig fast i mig. En rädsla som jag inte ens kan förklara i text eller ord.
Jag kan bara säga "JAG ÄLSKAR ER" för det är ni som ger mig liv, glädje, hopp och kärlek.

Min underbara familj.