Så förvirrande och orolig

Jag är nu stentrött, har inte ätit på grund av smärtor till en förbannelse. En tugga av nånting ätbart ger direkta krampsmärtor. Blev för mycket av de "goda" igår att magen inte klarar något idag. 

Har känt mig olustig o humöret har inte varit på tipptopp på grund av att tankarna snurrar.. Vet att jag måste hämta ut cytostatikan imorgon o börja med 2 st olika sorter av cytostatika (skulle gjort de i fredags morse, men de tar emot och ville inte må dåligt under helgen heller, nu plågas jag med tankarna att äta dem i huvud taget).

Ja, de är så jag ska börja.. med cytostatika alltså..

I torsdags ringde ju specialisten och hade redan då haft "läkarkonferans" (trodde de skulle ta ett tag). Är klar med alla smärtsamma undersökningar. Och inte en endaste var bra, inte någon av undersökningarna visade sig vara bra.. De blev som en chock alltihop.. 

De sätter in till att börja med ett svagt cytostatika och två st olika fram till höst/september då de måste operara på Huddinge sjukhus och sedan på Ersta en till operation för att möjligen en tredje operation på Huddinge sjukhus igen. 

Ska tillbaka till Huddinge om nån vecka för se hur cytostatika funkar och en vårdplan. Har alltså svävat mellan att bli arg, ledsen, orolig, till tankarna jag skiter i hela "helvetet" o hoppar från något tak nånstans. Stackars min man, som trott mest att de är att jag inte tagit hormonerna som jag ska ordentligt, men ändå förstått att han förstår. Hela livet känns ju helt upp och ner just nu.. Jag trodde ärligt att de bara var ett utav alla som skulle visa något o de var de där röntgen markörerna man svalde o 5 dagar senare röntgades man, för de märkte jag ju själv att de inte kom ut pga ej toabesök. Men att varje utredning visa att de var fel på allt är chockartat. 

Den jag pratat mest med är "Rebecca" och hon har varit otroligt stöttande och jag är riktigt tacksam. Så svårt att prata om saker ibland o familjen känns så viktig just nu, alla barnen o Billy o Julia har fått veta, de har blivit o är ledsna o tröstar när man får gråtattackerna. I morgon ska jag prata med "Marcuz", de blir de allra svåraste pga att han är så känslig o varit orolig dom dagarna jag varit i Huddinge. Och de har de märkt i skolan, visa gånger har han fått åka hem för han varit orolig. Lilla lilla Marcuz, hur ska jag berätta allt? 

Tryggheten av familj och mina fina vänner är en stor hjälp..(älskar er och erat stöd) Sedan finns såna som inte ens hör av sig alls, de sårar något otroligt och blir ledsen och sårad. Förstår de faktiskt inte alls??!! Men får inte hänga upp mig på de utan helt enkelt släppa det o koncentrera mig på att bli frisk.. 

Sedan att höra att man har lagt upp bilder på där jag ser ut som jag har  anorexia.. Tycker de är kränkande när DU inte ens vet vad det handlar om, fråga gärna först innan du kränker folk. Du är ingen läkare o dra inga slutsatser på något du ej har en susning om!! Kränk heller inte andra personer som du oxå gjort..!! En dag slår de tillbaka!

Nä nu ska jag lägga mig på min mans arm o kramas. 

God natt!!