Förbereda mig på det absolut värsta, men hoppas på det absolut bästa.

Min glamorösa dag har bestått mest utav att ligga på soffan äta choklad och folk som serverar mig det jag vill ha.. Ett riktigt lyxliv. Haha, jo tänk om det vore så. Nej, här får man mest klara sig själv.
Har mått dåligt i ett par dagar. Feber, ont i magen, yrsel, illamående, kallsvettningar så fort man rör på sig och en allmän svaghet i kroppen. Helt slut är jag och de är jag både fysiskt som psykiskt. Hela detta år 2011 har varit ett år som jag inte önskar någon ska behöva uppleva. Hela familjen har haft det tungt. Tänker nu på barnen som har mist både sin farfar och morfar under detta år. De har varit tuff resa för dem att se hur deras farfar och morfar tynade bort. De har varit oroliga över mig och hur jag mår när jag blir ledsen och de blir oroliga för alla mina operationer. Ne, detta år alltså..

Var till läkaren idag pga att jag känt mig risig. Fick igen återberättat om vad de gjort under operationen och vad de funnit.
Jag har väl alltid haft problem med avföringen, ömsom hård och ömsom mjuk, dock mest hård. Redan för 1 ½ år sedan hittade de polyper i min tarm. Dessa togs bort och visade sig vara ofarliga.
Under tiden som min älskade far blev sämre i sin cancer och behövde oss dygnet runt så glömde jag av mig själv. Jag fick i första omgången i september fruktansvärda smärtor pga att jag då inte kunnat göra toabesök på 9-10 dagar. Tog på eget bevåg ett klyxlavemang och åt maxdoserna på morfinet för att slippa känna smärtan. Jag körde på och hjälpte pappa och mamma med allt som gick att hjälpa. Och när man har fullt upp psykiskt på grund av sorg så tänker du inte på din egen hälsa. Jag glömde den i vilket fall som helst.
När pappa lämnat oss så var sorgen den som åt upp alla tankar på att något är fel här.
Jag fick svåra smärtor, och jag räknade ut att jag hade inte varit på toa på 15 dagar. 15 dagar är lång tid. Jag körde om klyxlavemanget och köpte även toilaxtabletter som ska starta upp magen. Nog startade det upp magen, men inte på de viset jag hade hoppats på. Jag fick så svåra smärtor, som tarmvred och detta kom och gick som i kramper (fruktansvärda kramper). Detta eskalerade och jag började må illa och kräktes också och blödningar från tarmen har jag haft till och från sedan ett år. Till slut pratade jag med min läkare och han trodde jag fått tarmvred och ville starta upp en operation fortast möjligast. Planerna var att operationen skulle vara i januari nångång.

Men nu gick det inte att vänta på att jag skulle få återhämta mig i sorgen av pappa.
Gjorde innan en skiktröntgen och där hittade de ett stopp och därför tror de att det var ett tarmvred och sammanväxningar.
Som jag berättade tidigare så gick de igenom tjock och tunntarmen cm för cm. De lossade sammanväxningar som var så mycket utav. Enligt läkarena så hade de aldrig sett så otroligt mycket sammanväxningar. Det var så mycket och tarmarna satt fast i varann och så hade även tarmpaketet vuxit fast uppåt mot bukväggen. Tarmarna hade typ fastat för långt upp mot bukväggen.
I tunntarmarna hittade det en knöl som de inte hade sett på tarmarna från röntgen. Men knölen låg inte i tarmen utan utanför och så hade tarmarna tvinnat sig runt den här knölen. Detta är vad de tror som gjort att jag är hård i magen och inte kan gå på toa. Jag har opererat bort så mycker cystor och cystorna är mjuka enligt läkarna. Den här knölen är hård. De var 2 kirurger och 1 gynläkare med på operationen och ingen av dem kunde uttala sig om denna knöl skulle vara godartad eller elakartad och det är inget liknande cystor jag har haft förut. I detta område var de tvungna att ta bort 12 cm av tarmen.

Frågade läkaren idag om vad han trodde, om de är elakartat eller inte. Han var tyst ett tag och sedan svara han nej. Nej, han kunde inte ge mig ett hopp om att de inte kunde vara något.
Fråga även om hur lång tid jag kommer få vänta innan jag får svar, ca 30 dagar. 30 dagar ska jag gå med denna ångest. Jag försöker slå bort tankarna på cancer och jag försöker intala mig att det är nog bra.. Försöker vara normal inför familjen och inte visa hur jag känner.. Meeen jag kommer på mig själv att sitta och titta på Marcuz eller någon annan av barnen och tänka.. Får jag se dem växa upp? Åhh, så kommer jag på mig själv vad jag tänker på. Denna ångest kommer jag gå med i hela 30 dagar. FAN!!!!
Samtidigt så tänker jag att pappa gick ju precis bort i cancer och inte kan väl livet vara så orättvist att även jag ska få cancer nu? Nej, visst kan de inte vara så..
Nåja om 30 dagar får jag veta.. Jag får förbereda på det absolut värsta och hoppas på det bästa.

Hade en infektion och fick 2 st olika sorters antibiotika... Suck! En infektion alltså och därför mår jag rätt så risigt..

Nu ska jag ta mina smärtstillande tab inför natten och fick även insomningstab pågrund av att smärtor och tankar kring hela mitt liv håller mig vaken.. Undrar om jag kommer hitta vägen tillbaka, just nu känns den rätt kurvig.
Nä, nu ska tänderna borstas och jag hoppas er alla en hel natts god sömn <3