Filosofier

Kan man bära och brista? Eller måste det vara antingen eller?
Är man antingen född som en packåsna som bär på andras bördor dagarna till leda, år ut och år in och bryts ner av det totalt till slut.. eller är man den som belastar packåsnan?
Kan man vara både fadern och sonen? Och om man kan, kan man vara båda samtidigt eller bara vid olika tidpunkter i livet?

Slutar man att älska en person eller placerar man bara allt som hör det till i en väl gömd låda?
Kan kärleken ta slut? Är det dopamin som man injicerat som man en dag upptäcker har slutat värka och man är tömd. Tömd på kärleksdopingen.Vill man då ha mer, letar man desperat överallt för att om man fortfarande har kärleken kvar så har man en trygghet i det. Då är man någon, kanske någon som är olyckligt kär men det kanske det är värt.. om det har varit en sån präglande del av ens individ en längre tid.
Söker man då pga sitt beroende? Och om man inte hittar det, inte ens i en låda där man förvarar det allra mörkaste.. är det så då att det helt enkelt gradvis har sipprat ut till att bli ingenting.
Någonting som är ingenting, en flyktig del av ens gamla jag.
Den delen är totalt blank, suddig och tveksam nu.. för antingen väljer man att identifera sig med det gamla som man egentligen vet att man inte är längre eller så startar man på ny kula. Och börjar rulla vidare.