Är bara..

Jag känner mig helt slut nu. I två dagar har jag bara gråtit om någon frågar hur jag mår. Jag orkar inte förklara längre. Mamma och Pappa kom förbi här idag och när de stog där i hallen med en påse med vaniljmunkar och fråga mig hur jag mådde så började jag att storgråta. Jag mår ju inte bra, inte alls.
Pappa och mamma tjatar att de skulle köra in mig till Akuten, men jag vill inte. Det känns som förut fast värre, mycket värre!! Men innerst inne vet jag ju att de kommer bli så. Men min läkare är ledig denna vecka och måndag nästa vecka är han på operation hela veckan. Men tisdag nästa vecka har jag fått telefontid till honom. Jag försöker hålla ut helt enkelt. Vill inte träffa nån annan kvackare till läkare.
Jobbigt är det, men jag är glad över alla mina vänner och underbara familj finns här.
Mina vänner ringer och hälsar på. Ni anar inte vad ett samtal betyder..<3
Jag kan lova att man lär sig vilka som är ens riktiga vänner när gäller.. tyvärr.

Barnens farfar är riktigt riktigt sjuk och just nu känns det tufft och som ett hårt slag.. Det finns inget mer läkarna kan göra :-(
Sorgen är stor <3