Pink Champange: Alla gillar inte Lasange

söndag 4 september 2011

Alla gillar inte Lasange

Nu är jag tillbaka hos pappa och mamma igen. Sov hemma igår tills idag. Min son fyllde nämnligen år igår och jag var hem för att fira honom.. Anita min moster tog över efter mig.
Misstolka inte mig nu men detta är tufft, tufft att inte vara hemma bland sin familj. Man saknar barnen så, Musse och hem och sitt. Här vill jag ju även med vara, med pappa så klart. En tid som jag vill ha med pappa och jag älskar att mysa med honom, samtidigt är den här sista tiden viktig för mig själv. Men just idag är hemlängtan stor, känns som jag slits mella 2 olika läger som behöver mig båda två. Pappa och mamma behöver mig och mina barn behöver sin mamma. Och själv vill jag vara på båda platserna. Men det är ju omöjligt.

Just nu känner jag mig en aningen sårbar, trött, nedstämd och vilsen. Mitt upp i det tampas jag med mina egna smärtor, dock ej som pappas smärtor men ändå, det är nog jobbigt ändå.
Och jag vet inte, men just nu känner jag mig ledsen pga att jag känner att jag inte räcker till, de är stort detta och tungt. Känner mig som en skör glasruta som börjar spricka för att sedan krascha och bli en miljon glasbitar som är omöjligt att få ihop till en glasruta igen. Ja så skör känner jag mig nu. Och otillräcklig.

Men över till något helt annat. Idag när jag kom hit så var pappa mera klar och vaken. Han var uppe mera trots att han var jättetrött. Billy klippte gräs och Musse tampades med stora åkergräsklipparen som protesterade. Hade jättesvårt att få honom att krypa ner och sova en välb3hövlig timme eller två.
Hur som helst så skulle vi äta här allihop, och jag tillagade en lasange och tidigare på dagen hade Anita bakat en äppelpaj. Pappa hade väntat på dn här pajen och var riktigt sugen på den. Han hade vilat en stund medans vi lagade lasangen. När middagen serverades så trodde pappa att det var äppelpajen som skulle serveras men så var det ju liksom inte. När han hade tagit första tuggan så frågade jag honom om maten var god och tll svar fick jag -NEJ!!! Fy fan vad vidrigt! Haha, alla började skratta som fasiken. Tokiga pappa =) Men stackarn hade förväntat sig äppelpaj.
Lite senare somna han om och vakna här runt 24.00 och skulle titta på tv. Mamma och jag var trötta och ville sova.. Men men.. Gav honom en glass och frågade om den var god..Ja, sa pappa den är god och frisk smak, men äppelpajen smakade äckligt och han sa att Anita hade bakat en vidrigt äcklig paj och de var inte snällt att av oss att lura honom att äta den. Så började pappa må illa och kräktes och han sa att det var Äppelpajens fel...haha, men de var det ju inte. Mamma sa att nu måste vi sova för hemvården (pallativa) skulle komma och sätta dit dropp i morgonbitti..Ja sa pappa de är nog bäst det efter den där pajen och så måste de göra en magpumpning också.. Hahaaa.. ja gud så vi skrattat åt honom över den där pajen, pajen som egentligen var lasange.. Hahaaaahahaa..
Hoppas pappa är lika uppåt i morgon som han varit idag, de skulle vara riktigt roligt.

Nu sover både pappa och mamma, de somnade för sisåsdär 30 min sen. Jag kan inte somna, tänker på pappa och min familj där hemma och så ar jag riktigt ont samtidigt känns det ensamt. Saknar dem där hemma. Fy, detta tar verkligen ner på psyket. Känner mig jättetrött men kan inte koppla av och sover inte bra, vare sig här eller hemma. Svårt att slappna av helt enklet.
Sitter med en polkagris i munnen och tittar på min fina lilla vovve som ligger och sover. Han är go, en liten tröst är han allt. Barnen älskar honom och tjafsar m vem som ska hålla eller gå ut med honom.
Bjuckar på lite bilder av min lilla bebis...