Tungt..

Tufft när man inte kan svälja klumpen som ständigt finns där.Tror till och med att den börjar känna sig riktigt bekväm där i mag - och halsområdet..

Psykisk smärta som man omöjligt kan rå på, är nog (enligt mig) i värsta laget.

Och det allra värsta är när man inte kan kontrollera tårarna.Jag är ju mästare på det.

Jag är ju glada, positiva, "kan se verkligheten i vitögat, möta det värsta men alltid resa mig, " - Lotta...Inte för att spela ett falskt spel, eller försöka vara någon jag inte är, utan av den simpla anledningen att jag vill bespara andra mina bördor. Och jag vill inte lägga sten på andras.

Jag har alltid haft tanken "det finns folk som har det värre,

det finns ALLTID folk som har det MYCKET värre" i bakhuvet.

Men ibland rinner bägaren över, och mina bekymmer känns och gör sig påminda allt oftare, intensivare och mer kraftfullt. Då orkar jag inte längre.

Jag känner igen mitt betéende och vet ungefär hur det kommer arta sig, känner till alla olika skeden. Alla har ju ups and downs. Hell, vi skulle nog aldrig uppskatta de ljusa stunderna om livet var en enda lång rosendans.Men när man känner att svackan har pågått lite för länge och börjar påverka ens vardag väldigt mycket,

då har det gått för långt och man kanske till och med behöver lite hjälp för att hitta tillbaka.

Den sortens hjälp har jag fruktansvärt svårt för. Jag har alltid alltid alltid vart den sortens hjälp för andra människor. Kvittar om det är bästa vänner, vänner, bekanta, familjen, släktingar, arbetskamrater, främlingar man möter på måfå här och var...

Jag har lixom alltid fått höra att jag är en sån person man öppnar sig för.

Och jag tackar gudarna för det, för jag brinner för att på något sätt påverka människor jag stöter på i livet.Oavsett om det är temporärt, eller om det handlar om livslånga relationer.

MEN, jag har extremt svårt för att själv ta sån hjälp av någon annan.

Tycker det är pest och pina. Så jag sopar helst allt under mattan och låter det gå över av sig självt. Men ibland går det inte. Som nu.

Det är inte enstaka händelser och dylikt som tär på mig.

Och det är absolut inte bara DU. Det är mycket mer än så. Det är mycket just nu. Det är i princip allt i min gamla trygga vardag. Jag tänker inte ens försöka försvara mig på något sätt. Jag tänker absolut inte spy galla över dig. Och jag tänker absolut inte skriva ett tragiskt inlägg om vad som hände och på något sätt försöka analysera det.Vet du varför?

För att jag är trygg i mig själv. Jag är 120 procent säker på mig själv och alla människor i mitt liv. Alla känner mig. Och dom vi har gemensamt känner oss båda. De vet.., dom vet!