Är jag blind?

Någon sa att du är den mest själviska som nånsin existerat.

Någon sa att du var för bra för att vara sann.

Någon sa att du vänder kappan efter vinden.

Någon sa att du ljuger.

Någon sa att du gör lite som du vill, när du vill.

Någon sa att jag ger vansinnigt mycket mer än jag får tillbaka.

Någon sa att jag skulle vara försiktig.

Jag sa att alla hade fel. Det finns inga brister hos dig. I mina ögon var du perfektion i mänsklig form. Men i slutändan uppdagades allt. Jag var den som inte ville se. Jag var den som slog dövörat till. För du var ju bäst! Men satan vad fel jag hade om dig. Eller satan att jag inte hade rätt. Det tragiska är att du inte ens vet om hur det egentligen ligger till. Vad som har hänt med mig på grund av dig. Och jag har tillåtit det ske utan sans och reson. Jag är innerligt trött på att påverkas så mycket utav någon som inte ens vet om det själv. Eller gör du det? För i såna fall är du precis lika dålig som en del har hävdat. Jas skulle vilja att jag inte längre brydde mig. Att jag kunde vara lika kall och likgiltig som du stundom är. Jag vill inte längre glädjas över dom felfria rosa perioderna, för att sedan gråta när dom svarta kommer. Detta ambivalenta beteendet får mig ur balans. Jag låter mig svepas med på tok för mycket. Alltid är det så, mitt livs historia. Jag blundar för något som i själva verket är så uppenbart, att en blind skulle se det! Varför? För att jag på något naivt vänster hoppas att du är så bra som jag tror. Som jag vill. Och som jag "vet", precis som jag flitigt envisas med att säga till alla som vågar ifrågasätta.

Det RÄCKER nu.

Jag ska sluta inbilla mig att du är den jag vill att du ska vara och hädanefter se dig för den du faktiskt är.