Det sköna är att ni kan stå på tå, men aldrig komma upp till min jävla nivå!!!

Jag älskar livet.

Jag älskar att göra allt som faller mig in.

Jag älskar att få höra att jag är sjukt bra på alla sätt och vis och samtidigt sjukt

konstig på alla sätt och vis.

Det gör mig till den jag är, den jag alltid varit och den jag alltid kommer att vara.

Vissa människor, händelser, platser, stunder med mera präglar mig - sätter sin prägel i mig. Antingen för stunden, eller för alltid. Jag bär med mig det, dig.

Eller så kastar jag det i soporna och låter gubbarna hämta det kommande tisdag.

Men i vilket fall som helst är jag 100 procent säker på vem jag är. Inte alltid vad jag vill,

hell jag är väl inget under walking on earth heller?!

Men jag vet vem jag är. Vem jag är just nu. Sen växer man ju konstant hela långa livet.

Jag har vansinnigt mycket skinn på näsan. Ibland är det i vägen för mig...

Gånger då jag vill go with the flow och inte analysera allting in i minsta beståndsdel och bara låta mig tas med storm. Dessvärre händer detta alltför sällan,

då jag nästintill aldrig släpper garden.

Det fick jag lära mig redan som liten. Det har jag lärt mig efter allt som gjort ont ont ont alla gånger. Följaktligen är jag oftast på helspänn, även om det ser ut som att jag är hög på diverse droger och svävar på moln.

Nån gång kommer detta att avta... nån gång kommer jag ta ner alla murar.

Nån gång försvinner fasaden och jag kommer släppa in.

Men detta sker inte på beställning. Ni må tycka att jag är tuff, men jag är inte alltid så jävla stark. Skör, sårbar, känslig... det finns även hos mig. Jag låter sällan människor få se det, då även detta är en del av mitt "jag-inför-folk".

Men det finns där. Jag ÄR mänsklig.

Jag lovar att jag kommer gråta, om jag ser dig gråta.

Jag lovar att jag kommer predika om den orättvisa värld vi lever med tårar i ögonen om vi traskar förbi en gammal hemlös man.

En man som bör vara i sina bästa år, såhär efter pensionering och allt.

Jag lovar att jag kramar dig och berättar hur mycket du betyder för mig,

om det känns rätt just då. Jag är en riktig känslomänniska, men jag är lik förbannat omänskligt BRA på att dölja det jag känner. Och bara känna i hemlighet.

I avskildhet. För mig själv.

Men även om jag ofta är arg på mig själv över hur jag är,

kommer jag för alltid oftast vara tacksam över hur det blev.

För att jag valde det själv och jag gjorde det, när det kändes rätt.

Insikten om att jag inte dansade efter någon annans pipa,

att jag inte sårat eller skadat någon genom att påvisa oegentliga sidor, sidor som inte alls är jag - utan som bara råkar infinna sig för studen för att jag ska få- och göra det jag vill.

Nyckfullhet i all ära! Spontanitet i all ära! Agera på impuls i all ära!Men inte om man går in för det halvhjärtat och med fel intentioner. Det är då det brister.

Och jag vill inte brista... vilket man gör den dagen man kommer på sig själv.

När tankarna, åren och självinsikten kommer ikapp.

"Fan... det där var ju inte jag."