suck..

Jag har ont i magen.

Jag har försökt vila bort det, "gå-på-toa- bort det, äta bort det, svälta bort det, morfina bort det. MED MERA. Hjälps inte. Behöver någon som kommer och sätter på mig. Oj, rättelse - sätter SIG på DEN. Magen alltså.

It better be over tomorrow, fast egenligen NU!! Jag får raggar jag upp en läkare.

OHOHOH.. hahahaaa..

100% Party Marcus nya låt =)

Irriterad är bara förnamnet!!

Är så irriterad så jag tror bestämt att jag är på god jävla väg att explodera...

Brisera som en jävla atombomb!

Helvetes- jävla -skit -idioti!

Vart tog devisen behandla andra som du själv vill bli behandlad vägen?????

Och det värsta?

Folks LAAAAME EXCUSES!!

Men dra mig baklänges, framlänges, ja alla jävla håll vad fan?!!!

Men vill jag släppa in jävulen i mig... let's hope att han inte tar överhand...

Jaja, så kan det gå.

Pest OCH kolera.

Nu ska jag banne mig vila en stund, för det förtjänar jag.

Love, Peace and Understanding.

Bättre inlägg Later ;)

Snyft :(

Tungt..

Tufft när man inte kan svälja klumpen som ständigt finns där.Tror till och med att den börjar känna sig riktigt bekväm där i mag - och halsområdet..

Psykisk smärta som man omöjligt kan rå på, är nog (enligt mig) i värsta laget.

Och det allra värsta är när man inte kan kontrollera tårarna.Jag är ju mästare på det.

Jag är ju glada, positiva, "kan se verkligheten i vitögat, möta det värsta men alltid resa mig, " - Lotta...Inte för att spela ett falskt spel, eller försöka vara någon jag inte är, utan av den simpla anledningen att jag vill bespara andra mina bördor. Och jag vill inte lägga sten på andras.

Jag har alltid haft tanken "det finns folk som har det värre,

det finns ALLTID folk som har det MYCKET värre" i bakhuvet.

Men ibland rinner bägaren över, och mina bekymmer känns och gör sig påminda allt oftare, intensivare och mer kraftfullt. Då orkar jag inte längre.

Jag känner igen mitt betéende och vet ungefär hur det kommer arta sig, känner till alla olika skeden. Alla har ju ups and downs. Hell, vi skulle nog aldrig uppskatta de ljusa stunderna om livet var en enda lång rosendans.Men när man känner att svackan har pågått lite för länge och börjar påverka ens vardag väldigt mycket,

då har det gått för långt och man kanske till och med behöver lite hjälp för att hitta tillbaka.

Den sortens hjälp har jag fruktansvärt svårt för. Jag har alltid alltid alltid vart den sortens hjälp för andra människor. Kvittar om det är bästa vänner, vänner, bekanta, familjen, släktingar, arbetskamrater, främlingar man möter på måfå här och var...

Jag har lixom alltid fått höra att jag är en sån person man öppnar sig för.

Och jag tackar gudarna för det, för jag brinner för att på något sätt påverka människor jag stöter på i livet.Oavsett om det är temporärt, eller om det handlar om livslånga relationer.

MEN, jag har extremt svårt för att själv ta sån hjälp av någon annan.

Tycker det är pest och pina. Så jag sopar helst allt under mattan och låter det gå över av sig självt. Men ibland går det inte. Som nu.

Det är inte enstaka händelser och dylikt som tär på mig.

Och det är absolut inte bara DU. Det är mycket mer än så. Det är mycket just nu. Det är i princip allt i min gamla trygga vardag. Jag tänker inte ens försöka försvara mig på något sätt. Jag tänker absolut inte spy galla över dig. Och jag tänker absolut inte skriva ett tragiskt inlägg om vad som hände och på något sätt försöka analysera det.Vet du varför?

För att jag är trygg i mig själv. Jag är 120 procent säker på mig själv och alla människor i mitt liv. Alla känner mig. Och dom vi har gemensamt känner oss båda. De vet.., dom vet!

Fy skäms på mig!!

Jag har inte gratuelrat min dotter här på bloggen.. Gör det idag istället..

GRATTIS JULIA

Varför bränner vi inte häxor på bål längre?

Jag stör mig på vuxna kvinnor som beter sig som fjortisar.

Pinsamt är vad det är! JAG SKÄMS på riktigt.

Inte på grund av barnslighet eller fjortisfasoner på fyllan,

för att alkohol rättfärdigar beteendet till viss del.

DÄREMOT dubbelspel och lögner.

JA, det är att ljuga om man undanhåller alldeles för mycket information,

alldeles för ofta och alldeles medvetet!!

För i helvete.

Jävla kokett-fittor!

Är jag blind?

Någon sa att du är den mest själviska som nånsin existerat.

Någon sa att du var för bra för att vara sann.

Någon sa att du vänder kappan efter vinden.

Någon sa att du ljuger.

Någon sa att du gör lite som du vill, när du vill.

Någon sa att jag ger vansinnigt mycket mer än jag får tillbaka.

Någon sa att jag skulle vara försiktig.

Jag sa att alla hade fel. Det finns inga brister hos dig. I mina ögon var du perfektion i mänsklig form. Men i slutändan uppdagades allt. Jag var den som inte ville se. Jag var den som slog dövörat till. För du var ju bäst! Men satan vad fel jag hade om dig. Eller satan att jag inte hade rätt. Det tragiska är att du inte ens vet om hur det egentligen ligger till. Vad som har hänt med mig på grund av dig. Och jag har tillåtit det ske utan sans och reson. Jag är innerligt trött på att påverkas så mycket utav någon som inte ens vet om det själv. Eller gör du det? För i såna fall är du precis lika dålig som en del har hävdat. Jas skulle vilja att jag inte längre brydde mig. Att jag kunde vara lika kall och likgiltig som du stundom är. Jag vill inte längre glädjas över dom felfria rosa perioderna, för att sedan gråta när dom svarta kommer. Detta ambivalenta beteendet får mig ur balans. Jag låter mig svepas med på tok för mycket. Alltid är det så, mitt livs historia. Jag blundar för något som i själva verket är så uppenbart, att en blind skulle se det! Varför? För att jag på något naivt vänster hoppas att du är så bra som jag tror. Som jag vill. Och som jag "vet", precis som jag flitigt envisas med att säga till alla som vågar ifrågasätta.

Det RÄCKER nu.

Jag ska sluta inbilla mig att du är den jag vill att du ska vara och hädanefter se dig för den du faktiskt är.

Fredag med stress..

Fredag ska väl egentligen vara mer i lugnets tecken, de är väl då man lägger sig i soffan och kollar in en bra film för att sedan somna till!! Men idag blir det annat, när jag väl orkar ta mig upp ur sängen.. Klockan står på 07.36 och jag är trött så få, men magen spökar o jag tror att en cysta ev kan ha spruckit sönder eftersom jag har haft sjuk ont i natt. Nu känns de lugnare men har ju tagit morfintabletter och citodon mot värken. Idag ska jag åka till Ikea för att köpa muggar och tror säkert de hamnar med något ljus också ;) Ska med försöka hinna med min Nettan men framförallt ska jag till lillebrors grav och tända ljus.. Hjälpa dotter för hennes fest ikväll också..

Puss o kram

Nikon D 5000

Idag är jag trött och ont i magen.. Tillhör ju min vardag nu..suck!! Blir arg, frustrerad och nedstämd att ha den här smärtan och än vet jag inget om cancerproverna heller. Har idag köpt ljusstackar till mitt köksbord 3 olika storlekar i svart givetvis och inhandlade på guldfynd. Ska strax börja ta bilder för bloggen också, de blir mer liv och spänning så =) Idag har Reijo och jag varit och inhandlat Alexsandras födelsedagspresent. En Nikon D 5000 blev det och 8.000 kr fattigare. Nu en snabb kaffe och sedan iväg på middag.. Hoppas nu att Zupanne lagar thaimat, mums mums..

Sömn va är det?

Kvällen är här och jag är trött (somnade kring 2 inatt) och har ont, illamåeendet kommer och går.. Annars har jag idag som sagt i tidigare inlägg varit hos läkaren som klämde och kände.. Så givetvis har jag ännu ondare nu.. Skulle igentligen åkt och hälsat på Johanna efter läkarbesöket men tyvärr så hade jag sjukt ont och ett illamåeende som är till duga.. Min son Billy sa idag så här "Mamma åk till sjukhuset för jag vill inte att du ska dö" Tänk vad ens barn tänker och oroar sig ändå.. Bara som när de kommer fram och kramar en och säger "Jag älskar dig mamma" eller "Jag tycker så synd om dig när du har ont". Mina små älsklingar..

Har varit ner en sväng på stan och köpt nya köksgardiner, stearinljus, en halloween blomma åt mig själv, saker till Julias julkalender.. Ja om en dryg månad är de ju dax för julkalener igen.. Men jag är frustrerad för jag hittar inte hyllplanen till glasskåpet.. Har vad jag tror gått igenom alla lådor o skåp nu.. Grrr!!!

Snart ska jag få upp gardinerna i det nytapetserade köket och i morgon kanske pynta det lite. Vill ju ha det fint nu innan Spökbarnet ska ha sitt kalas.. Vi bjuder på smörgåstårta och vanlig tårta :) Vi blir ju en hel del så jag måste faktiskt köpa flera kaffemuggar och skedar.. Nåja, ett mindre problem..

Nu ska jag snart sätta mig ner och titta på en film i godan ro "The Proposal" med Sandra Bullock och Ryan Reynolds. Och så måste jag få i mig något att äta eftersom inte kunde äta middag när de gjorde så ont o illamåeendet var på topp :(

Hoppas, hoppas jagfår sova inatt.. Kroppen skriker efter sömn nu..

God Natt!

Grisbjörnen "Bamse"

Nu ska jag börja blogga mer som jag gjorde förut. Om livet, tankar och vad jag gjort eller gör.. När jag bloggade förut så var de lite som ett sätt att få ur mig hur jag mådde under min sjukdomsperiod. Ni som känner mig utan och innan vet hur svårt jag har att prata om saker och ting, speciellt jobbiga och svåra händelser.. Därför har jag valt att för min egen skull att skriva eller blogga som de så fint heter..

Från hösten 2007- våren 2009 hade jag som sagt "Adenomyos" i livmodern som gjorde att jag tillslut var tvungen att operera bort min livmoder.. Jag hade dagliga smärtor varje dag i stort sätt och ibland mer, ibland mindre.. Detta var en tung och jobbig period i mitt liv, något som jag aldrig ville uppleva igen..

Men vad händer? Efter att jag friskförklarades i mitten av maj så gick jag med tron att jag skulle bli bättre, att jag skulle må bättre.. Självklart, så blev de ju absolut bättre och jag fick lite av livsgnistan tillbaka (jag tappade lite av den under förra perioden av sjukdom) .

Idag har de gått alltså 5 månader och jag är tillbaka där jag var för 2 år sedan. Jag har ont, väldigt ont eller hur ska man säga vansinnigt ont.. Har vart inne på sjukhus ett flertal ggr och jag fick en diagnos att jag har 2 st cystor på höger äggstock och de är 2 st större cystor.. Därav mina smärtor.. Jag har väldigt svårt att äta, gå, sitta eller ligga ned, de på grund av att cystorna ligger och trycker mot andra organ i kroppen. Sista vändan jag nu gjort på sjukhuset så misstänker de att ena cystan börjar tvinna sig runt äggstock o äggledare, vilket inte alls är bra vad jag förstår de som..

Jag får inte gå och må illa, kräkas eller få ondare nu.. Då måste jag in, jag måste då opereras akut och det vill jag bara inte.. Efter förra operationen blev jag så sjuk i 2 omgångar och det som hände på intensiven efter operation är en skräckupplevelse. Ja jag är livrädd helt enkelt för en ny operation..

Igår så mådde jag så illa, verkligen illa.. Ja jag vet, jag skulle åkt in men jag var/är så nedstämd att jag faktiskt inte riktigt orkar ta tag i det här längre.. Jag slår illamåeendet åt sidan, försöker att tänka att jag bara inbillar mig att jag mår illa..Idag mår jag också illa men inte lika kraftigt som igår, inte än iallafall..

Om en timme ska jag ner till Vårdcentralen för att få ett nytt läkarintyg och en remiss till mamografi.

Dagarna bara går och jag försöker att inte oroa mig, men det är inte lätt, oron, deppiheten, smärtan och illamåeendet finns där och påminner mig hela tiden..

Igår köpte jag mig en nalle, en grisnalle som jag tycker är så lik "Lotta på bråkmakargatans nalle" Hennes nalle heter Bamse och vad är mer perfekt än att min gris också heter Bamse =)

I natt låg jag och höll om den, min tröst är min Bamse helt enkelt..

Nu så iväg till Läkaren nu LOTTA!!

Följer du strömmen?

Tittar ut. Livet passerar utanför. Snabbspolas bort.

Ser myllret av alla grådassiga. Alla dessa levande döda. De kamoufleras mot husfasaderna.

Ingen sticker ut. Ingen gör ett väsen av sig.

Som lobotomerade följer de sina bruksanvisningar.

De abnormala institutioneras. Plockas bort.

Psykologer förklarar våra fel för oss. Samhället har ritat kartan.

En livstid spenderas på att "känna rätt". Att anpassa sig. Följa strömmen.

Vi kör hårt tills batteriet tar slut. Tills det är dags att dö.Vi har bara tränats i hur vi ska leva, men glömt bort att faktiskt göra det.

Alla föds unika men dör som kopior.

Tankar..

Jag har haft några dagar då jag tänkt så det knakat ända till Kinesiska muren.

Ni vet; man ser och hör saker som triggar igång tankeversamheten...

Man får sig en erinran eller två och börjar begrunda allt, ifrågasätta allt...

Sån är jag i alla fall. Och det behövs faktiskt

emellanåt för att man ska få rätsida på saker och ting.

Jag kommer gå in på vad jag menar lite senare, så ni förstår vad jag dillar om.

Nu ska jag titta på tv, senare sova!

Later.

Hur ska man älska någon, som älskat någon förut?

Märkligt..

Den här dagen och kvällen har vart något utöver det vanliga. Vet inte ens hur jag ska få ner det i ord. Finns så mycket som skulle behöva komma ut, men jag vet inte hur. Vet inte om jag kan. Förvirrad. Jag är verkligen förvirrad. Hopkok av allt... Jag tror jag är mållös. Befinner mig i något slags gränsland just nu.

Det är otäckt för det är främmande.

Fy fan.

Att vara glad?

You should try it, vänner och fiender.

Jag bryr mig om folk. Oftast alldeles för mycket för mitt eget bästa.

Men kommer man till mig, får man räkna med att jag kanske inte säger det man vill höra. Jag kan dalta och tycka synd om, men efter en kort stund övergår det till något konstruktivt istället. Det kan hända att det låter brutalt barskt, men ibland är det precis det som behövs.

Jag menar alltid väl. MEN!

Sen finns det personer som går mig på nerverna.

Personer som ber om hjälp, men inte tar den. Personer som har möjligheten och alla förutsättningar i världen för att förändra sin vardag, men inte tar chansen, utan istället väljer att sitta kvar i sitt svarta hål och gräma sig över allt runtomkring.

Man ska alltid se till varje enskild individs behov, alltid försöka ha ett öppet sinne och aldrig döma ut någon. Ge honom eller henne en ärlig chans. Kanske två. Hell, tre.

Men tillslut tröttnar jag, samhället och all hjälp i världen. För att det kommer inte ske någon förbättring förrän du själv väljer att förändra ditt liv. Hjälp finns att få i oceaner, men den enda som vet allt om dig och dina tankar, är du själv. Så get a grip!

Tvinga dig själv att göra precis allt det du varit rädd för, det som smärtat, allt du bävat inför och våga ge dig själv det du verkligen förtjänar. Det kanske dröjer innan du nått alla mål och innan du är där du vill vara, men förr eller senare kommer man dit. Var den du vill vara!

Du kommer garanterat att misslyckas några gånger, men det är inte annat än mänskligt. Det enda viktiga är att aldrig ge upp.

Dagens Meny

Lite tvär ett tag. Kan leda till sjukt bra sex ;-). Bort med alla hjärnspöken i hallen. Finns inget bättre när man har den sinnesstämningen.
Nervös.
Upprymd.
Exalterad.
Glad.
Nöjd.
Mör i hela kroppen, håller jag på att bli sjuk?.
Optimistisk.
O-jäktad. Nu tar vi allt som det kommer. Fast lite fortare!
Måste sova. Får absolut inte bli sjuk.

Det sköna är att ni kan stå på tå, men aldrig komma upp till min jävla nivå!!!

Jag älskar livet.

Jag älskar att göra allt som faller mig in.

Jag älskar att få höra att jag är sjukt bra på alla sätt och vis och samtidigt sjukt

konstig på alla sätt och vis.

Det gör mig till den jag är, den jag alltid varit och den jag alltid kommer att vara.

Vissa människor, händelser, platser, stunder med mera präglar mig - sätter sin prägel i mig. Antingen för stunden, eller för alltid. Jag bär med mig det, dig.

Eller så kastar jag det i soporna och låter gubbarna hämta det kommande tisdag.

Men i vilket fall som helst är jag 100 procent säker på vem jag är. Inte alltid vad jag vill,

hell jag är väl inget under walking on earth heller?!

Men jag vet vem jag är. Vem jag är just nu. Sen växer man ju konstant hela långa livet.

Jag har vansinnigt mycket skinn på näsan. Ibland är det i vägen för mig...

Gånger då jag vill go with the flow och inte analysera allting in i minsta beståndsdel och bara låta mig tas med storm. Dessvärre händer detta alltför sällan,

då jag nästintill aldrig släpper garden.

Det fick jag lära mig redan som liten. Det har jag lärt mig efter allt som gjort ont ont ont alla gånger. Följaktligen är jag oftast på helspänn, även om det ser ut som att jag är hög på diverse droger och svävar på moln.

Nån gång kommer detta att avta... nån gång kommer jag ta ner alla murar.

Nån gång försvinner fasaden och jag kommer släppa in.

Men detta sker inte på beställning. Ni må tycka att jag är tuff, men jag är inte alltid så jävla stark. Skör, sårbar, känslig... det finns även hos mig. Jag låter sällan människor få se det, då även detta är en del av mitt "jag-inför-folk".

Men det finns där. Jag ÄR mänsklig.

Jag lovar att jag kommer gråta, om jag ser dig gråta.

Jag lovar att jag kommer predika om den orättvisa värld vi lever med tårar i ögonen om vi traskar förbi en gammal hemlös man.

En man som bör vara i sina bästa år, såhär efter pensionering och allt.

Jag lovar att jag kramar dig och berättar hur mycket du betyder för mig,

om det känns rätt just då. Jag är en riktig känslomänniska, men jag är lik förbannat omänskligt BRA på att dölja det jag känner. Och bara känna i hemlighet.

I avskildhet. För mig själv.

Men även om jag ofta är arg på mig själv över hur jag är,

kommer jag för alltid oftast vara tacksam över hur det blev.

För att jag valde det själv och jag gjorde det, när det kändes rätt.

Insikten om att jag inte dansade efter någon annans pipa,

att jag inte sårat eller skadat någon genom att påvisa oegentliga sidor, sidor som inte alls är jag - utan som bara råkar infinna sig för studen för att jag ska få- och göra det jag vill.

Nyckfullhet i all ära! Spontanitet i all ära! Agera på impuls i all ära!Men inte om man går in för det halvhjärtat och med fel intentioner. Det är då det brister.

Och jag vill inte brista... vilket man gör den dagen man kommer på sig själv.

När tankarna, åren och självinsikten kommer ikapp.

"Fan... det där var ju inte jag."

Nu era satans PAPPSKALLAR går jag under jorden!

Ja, så sant som det är skrivet.

Jag ska ge fan i allt vad internet heter i 5 dagar.

Ingen match egentligen med tanke på att jag periodvis klarat mig flera månader utan.

Men nu låtsas vi som att det är en fet bedrift.FINT!

Vad jag ska göra? Jag ska bli scientolog, basta tills jag spyr, hungra tills jag svimmar, träna tills jag skakar, nöta in all företagstjafs tills jag behöver ännu starkare glasögon, fundera över livet tills jag kommer fram till något och slutligen

(och detta är mitt främsta mål med den här

"tortera mig själv tiden")

Nu kommer sötisen =)

puss och hej!!

chansa, chansa stort..

Jag blir så jäkla irriterad på mig själv när jag tänker på hur lång tid det har gått, hur svår jag är, hur svårt jag har för att kunna, hur löjligt anti jag har blivit...

Cynisk vettni! Jag är ju positiv.

På gränsen till blåögd stundom! För i helvete! HÖR NI ATT JAG ÄR FÖRBANNAD???

Om jag alltid går med med "you can do it put your sweet ass into it" - inställning när det kommer till allt annat i livet, så borde det väl vara klart som självaste fan att det ska platsa inom den kategorin också! Eller? Svar: ja!

Från och med nu. Från och med NU ska jag våga ge folk en ärlig chans. Inte sätta i kompis, KK, bästis, bror - facket. Utan något annat.

Jag ska sluta hitta fel, jag ska framförallt sluta LETA fel. Folk brukar tycka jag är vansinnig... jag och mitt jävla sätt. Jag slog dövörat till. Jag? Jag är ju fabulous! Då är det väl givet att jag har rätt att hitta någon på min nivå?! Haha.. okej, jag överdriver. =) Jag är inte depraverad. Lovar!Men nej nu jävlar! Nu kör vi.

Och med detta sagt vill jag bara poängtera att mina intentioner absolut inte innefattar promiskuöst beteende. Långt ifrån. Hade det varit syftet hade jag inte haft några problem.

Jag är inte sugen på lösa förbindelser, kortvariga kåtslag och tillfällig tillfredsställelse.

Det jag vill är att någon jävel lyckas få mig, HELA MIG, att skälva!

Inte vid beröring utan vid tanken på att han finns..